Fyller 17 år 02.33 idag. Kanske borde vara ute och fira mig men det är jag obviously inte. Ligger här i min säng och tänker på hur jag verkligen hatar att leva i samhället vi har idag. Där alla är dryga, allt handlar om märkeskläder, ingen vet vad en bok är längre, ingen tänker på ett skit annat än vad de ska göra i helgen och om de hittar någon att knulla. Så fort man säger något lite konstigt, något man tänkt på så möts man av konstiga blickar och skratt. Jag hatar Stockholm. Jävla fittäckelstockholm vad jag hatar dig. Kan inte alla bara vara lite mer filosofiska, tänka på saker, varför försöker folk lösa sina liv som om det vore världens enklaste sak. 

Ska sova och förhoppningsvis är det en bättre dag imorgon. Godnatt.

I min positiva bok (där det står positiva saker varje dag)((vilket är ganska ironiskt för jag är verkligen ingen glad person)) står det idag att jag ska förlåta någon. Och jag undrar, vem fan ska jag förlåta? Bråkar inte direkt med någon och de jag bråkat med förr och inte pratar med vill jag inte prata med. De kanske är de personerna jag ska förlåta? Men hur ska jag kunna göra det när vi är "strangers"? 

--

Kom på vem jag ska förlåta. Mig själv. Hur mycket klandrar man inte sig själv för? Man själv kan ju vara ens värsta fiende. Och i mitt fall är det verkligen så, finns ingen annan som får ner min självkänsla så mycket som jag gör. Självklart kan andra bidra men det är fortfarande jag som tar åt mig av vad de personerna säger. Och om någon tycker jag kan vara jobbig för att jag kan prata lite högt ibland? Jag tänker alltid att det är något jag måste ändra på, men varför? Varför ska jag tystas ner bara för att någon annan vill det? Jag kan på riktigt inte hjälpa att min röst blir lite för hög ibland och det är verkligen inte så att jag gör det med flit utan det blir bara så.

Kanske ett ganska dåligt exempel men jaja. 

Testade en hårtutorial på youtube overnight. never again. Jag har kort hår och detta skulle vara en bra tutorial för det. Hahahaha. Mitt hår har småsmå lockar med volym x1000 och det ser hemskt ut. Lite Magnus Uggla.

så mycket att göra just nu så det är sjukt. Jag ska alltså klara av att ha tre matteprov nästa vecka - hur är det mänskligt? Det känns som om mitt liv kommer kretsa kring skolan de två sista veckorna innan lovet. Men imorgon måste jag få en fri kväll med fest, annars kommer jag inte klara av plugg resten av helgen. 

är det konstigt om man längtar efter någon slags fysisk relation? För seriöst, har inte haft det på fyra månader och det börjar bli jobbigt. Visst, det är inte så att jag inte kysst någon under denna tidsperiod men jag menar lite mer intimt om ni fattar vad jag menar. Och det är ändå så att jag inte är en sån som tar vem som helst (ok, kan diskuteras om personen verkligen är ubersnygg men korkad! DET ÄR GIRL-CODE UNDANTAG). 

Är absolut inte sexgalen... men nu när våren börjar smyga på så blir jag typ gaah nej vad ska jag göra. Får abstinens. Kort inlägg men kände bara för att få ur mig min sexuella frustration haha. 

Vi hörs!

Online Girl

förstår inte vad det är som får mig att vara så lat, känner mig jättekonstig hela tiden. Huvudet hänger inte med, det är som om det ligger en tunn hinna där och vibrerar. Det gör mig alldeles yr. Och jag som vill ha energi, förstår inte vad det är.

det känns som att det är så många som dömer folk så snabbt för att de är så fulla av sig själva. Som om de har alla svar, de är liksom "it". Jag spyr på sånna. Förstår inte hur de kan tro att alla utgår ifrån dem. Som om allt en annan gör har något med den personen att göra. Patetiskt är vad det är. Det är inte bara du som existerar, tänker och kommer på ideér? Senaste jag kollade var det inte du som upptäckte Amerika eller ska jag kalla dig Cristopher Columbus?

imorgon får vi hoppas på en mer produktiv dag, det känns som jag gnäller på att det inte händer något när den enda som kan förändra det är jag. Också patetiskt.

nej, nu ska jag sova. Vi hörs!

Online Girl

Någon mer än jag som känner att livet står på paus? Jag vet inte om det är för att det fortfarande är kind of vinter eller om det bara är jag som blivit tråkig. Vad hände med mitt späckade liv där jag träffade massor med människor? Och främst killar? Saknar det lite. Okej, saknar inte killarna för de var inte direkt något att hänga i julgranen men saknar ändå den där känslan av att ha något på gång, alltid ha något nytt att prata om. 

Hur kommer man igång igen? Jag är en zombie,drömmer obehagliga sexdrömmar,äter alldeles för mycket ostbågar och lyssnar på gamla Goo Goo Dolls-låtar. Låter det inte så hemskt? Låt mig tilläga; jag minns inte den senaste gången jag bytte lakan. För att vara ärlig sover jag inte ens med ett lakan för det har av någon anledning flyttat in i fotändan av min säng och tagit en ny form som fotstöd/bord beroende på situation. Det kanske låter som om jag klagar... och ja, till viss del kanske jag gör det. Men vänta bara till ni själva har ett lakan som Hannah Montana aka shapeshifter. 

Är det sorgligt om jag känner att jag måste gå och lägga sig nu för att få tillräckligt med sömn men samtidigt inte sova alltför länge för jag planerat att kolla serier hela helgen?

Varför klagar jag ens på att det inte händer något i livet? Jag tror mitt föregående stycke förklarar en del. Ska jag kanske göra något riktigt oväntat i helgen? Jag brukade vara påhittig och spontan, vad hände? tbh tror jag det handlar om att jag äcklas av så många människor nuförtiden. Är det normalt? För jag kan smälla av på en helt okänd person i skolan. Jag menar inte att jag går fram och slår/tjafsar men i mitt huvud påbörjas mental mobbning. Gör det mig till en hemsk människa? 

Antagligen. Gå och lägg dig.

Online girl